villabacklund

Detta uttryck brukar vi skämtsamt säga på jobbet efter att vi skiljs åt på våra fredagsmöten, när alla springer ut åt olika håll. Men uttrycket borde kunna användas efter kvällens bravader här hemma.

Vi har ju varit utan TV ett tag, men igår fick vi upp parabolen igen. Dock måste den ställas in i rätt riktning, något som vi inte lyckats med ännu. Så vid 20:30 pallrade jag mig upp via stegen upp på byggställningen ca 3 meter upp för att vrida antennhuvudet. Men det var ett problem till. Jag nådde inte ändå. Så jag behövde dra upp stegen, och luta den mot väggen så jag kom ca 2 meter ytterligare högre upp. Så jag ringde upp Liza som var inne (så att vi kunde hålla pejl på om det blev någon mottagning) och klättrade upp.
 Mitt när jag stod som bäst och vred på antennen, så fick stegen för sig att halka iväg... Jag hann inte tänka så mycket, mer innan jag flög iväg och landade med en duns ute på kanten av byggställningen och lyckades precis undvika att falla hela vägen ner till marken... Stegen och andra grejer som låg uppe på byggställningen föll dock hela vägen ner, men jag hade tur som precis undvek samma öde! Jag klarade mig utan skråmor, men landade tydligen på min högra arm som värker lite lagom just nu. Liza kom utspringandes och undrade vad det var för dunsar och skrik som lät ;)
Nästa gång jag ska vrida antennen ska jag inte ta den långa stegen....

Ikväll har vi för övrigt varit och sett ut kakel, så nu är det så gott som bestämt. Dessutom har vi pusslat ihop listan över vitvaror så att vi kan lägga en order på det också. Skönt!

Nu ska jag sova, för om några timmar ska vi upp å snickra igen...


Sov gott!

/ Mattias